Inga bilder. Inga Youtube-klipp. Ingen intervjuhype eller artisthype. Det kommer vara väldigt vagt och väldig kodat, men ni som förstår ni förstår följande:
Jag skriver nu för att jag precis så här klockan 04.57 på morgonen emottagit ganska intressant information. Vad som sades mig kan jag tyvärr inte tala om. Det är inte riktigt relevant. Det här är dock mina tankar kring det jag just tagit del av:
Jag skriver för att jag älskar det, och jag är så kallat "professionell" nog att förstå att man måste ta avstånd. Exempel: Man kan inte älska alla artister man skriver om, vissa kanske rentav är otrevliga. Så har det varit extremt sällan men när det väl varit så, måste man skita i det. Det är inte jag som är viktigast, det är intervjun. Det är artisten. Mina personliga åsikter bör knappast väga in i arbetet. Musiken är nummer 1. ALLTID. Det kan råka vara någons dåliga dag eller liknande. Det får ju under inga omständigheter reflektera en recension till exempel.
Det gör mig otroligt jävla besviken att somliga inte tänker likadant. Man kan inte gilla alla i branschen som sagt, men man vet när man ska lämna det personliga bakom sig. Även om man inte tycker om varandra, borde det finnas tillräcklig respekt för att förstå att det ALLTID bara är musiken som gäller. Jag har haft väldigt svårt för att jobba med folk jag inte tycker om, och jag har varit extremt elak vid ett specifikt tillfälle. Och jag bad om ursäkt.
Det jag gör, oavsett om det är att skriva eller sända radio, gör jag med enorm kärlek till musiken. Det här vet alla som känner mig. DU kan inte hålla mig borta bara för att du inte gillar mig. Speciellt när skälet till varför vi inte tycker om varandra inte har något med musiken eller branschen att göra överhuvudtaget. Jag hade hoppats att du kunde förstå det själv. Du gör inte mig en tjänst, och jag gör inte dig en tjänst. Vi båda slavar för vad vi gillar mest, och det är ALLTID musiken.
Det är så härligt bara. As we speak!! Så här går det till bakom kulisserna hos Queff & Denniz Prime. Det här är alltså från en spelning för ungefär lite mer än en månad sen, om vi inte minns fel. Det är på klubben allting händer.
(5 spänn till den som mest fantasifullt svarar på frågan Varför är Toffer halvnaken?)
Andra albumet från Caligruppen Strong Arm Steady har förvisso varit ute i etern ett par månader nu, men har inte riktigt fått det genomslag som plattan kanske förtjänar. In Search of Stoney Jackson, (en hyllning till skådespelaren vid samma namn?) gömmer ett par sköna spår där Madlib står som hjärnan vid spakarna likt Krang i Turtles. Talib, Planet Asia och några andra sköna typer tittar in och säger hej också.
Sverigedemokraterna hade någon spurt där för några veckor sen. Det var obehagligt att se på. Det verkade till och med gå bra för dem. Jimmie figurerade överallt och kamouflerade sin retorik så den blev alltmer rumsren. Själv satt man hemma framför tv-soffan och hoppades att folk skulle se igenom hans skitsnack, hur uppstylat i fina ord det än var. Snart började korthuset rasa. Jag tror att det var någon gång i samband med deras så kallade våldtäktsundersökning och kartläggningen av den påstådda våldtäktsvågen som enligt SD importeras i samband med vår invandringspolitik. Rent ut: invandrare våldtar menade Jimmie och co. Då kunde man inte annat än skratta. De la ju krokben på sig själva. Ingen retorik i världen räddar SD när sånt kommer fram. Och sen var det ju det där med den fantastiska valreklamfilmen som kan ju vara den absolut mest idiotiska propaganda jag någonsin sett. Det är ju nästan som att SD gått in för att se dumma ut. Det ser inte ljust ut för Jimmie och hans kompisar. Tvärtom. Youtubeklipp florerar runt om på nätet med kända ansikten som talar om för oss det vi redan vet; Sverige är ett rikt och mångkulturellt land och här platsar inte främlingsfientlighet. Främlingsfientlighet är osvenskt. Klippen hamnar på Facebook, tillsammans med folks statusuppdateringar som uppmanar oss att RÖSTA. Plötsligt kan vi föreställa oss hela Yes we can-grejen. Och det känns bra. Nu gäller det. Nu kan vi visa att vi inte tål skiten och att den inte hör till oss.
Jag vet inte vad du förknippar Sverige med. Jag tänker mest på Stockholm och insjöar. Och Zlatan. Klyschigt kanske, men jag älskar honom. Förutom huvudstaden, sötvattnet och fotbollsguden, tänker jag med stolthet på Public Service. Jag älskar konceptet. Världens bästa tanke. Information och underhållning fri från reklamens påverkan. Min största kärlek, som några kanske förstår, är Sveriges Radio. Varje gång jag är där blir jag som nykär. Det är därför det skär i hjärtat att läsa följande:
Ametist stängs alltså av tills efter valet, på grund av hennes medverkan i projektet Osvenskt (klippet ovan), ett projekt som satts ihop av elever på Berghs.
Jag blir så fruktansvärt besviken. Någon del av mig kan väl kanske förstå SRs policy och respektera den, men jag blir inte mindre ledsen för det. Varför kan inte en statlig kanal, som för övrigt anser att jämställdhet och jämlikhet är bland det viktigaste i sitt utbud, varför kan inte de ta ställning? Eller åtminstone strunta i att lägga sig i när deras anställda gör det? Jag förstår att SR inte vill vara politiska. Det är ju det som är grejen med Public Service. Men på det här sättet talar man ju snarare om att man inte ställer sig bakom Mikael Torving eller Ametist Azordegan. De kunde lika gärna struntat i hela grejen. Hur kan de ha tyckt att det var ett bättre val att knäppa Mikael Torving och Ametist på näsan? Var tog solidariteten vägen?
Jag erkänner. Jag har snott detta rakt av härifrån men det här klippet är så klockrent att min stöld är helt befogad. Queff stjäl mitt hjärta för varje minut som går. Snubben är vass som ett samurajsvärd. Ninja på Queff! Och de klättrar. Högre. Och Högre. Och Högre. Och högt upp kommer han och Denniz Prime komma. Glöm inte att ladda ner Greetings From Russia!
Det du ser och hör ovan är ett smakprov från CunninLynguists'producenten/ rapparen Kno, som gett sig ut på en egen upptäckstfärd med sitt kommade släpp av Death Is Silent. LPn kommer ut den 12e Oktober. Något att se fram emot. Låt väl smaka än så länge!
Jag var på Ljunggren häromdagen när St John's Dance spelade i samband med att restaurangen/ klubben firade 3 år. Folk var klädda i svart (såsom inbjudan uppmanat till), och det var allmänt god stämning i luften. Snyggt att passa på att ha en fotoutställning också. Plötsligt blev det hela så finkulturellt. När St John's Dance spelade, hörde jag någon säga något i stil med Kan vi inte gå härifrån, det är alldeles för mycket techno här.. Dom här snubbarna gör verkligen sin grej och må folk hata allt dom vill och säga att det är techopophiphop, men Dida, Eboi och Adam Tensta är här för att stanna! Den som inte vill att hiphopen utvecklas, måste tänka om. Är det en rädsla att det där abstrakta som brukar kallas "äkta" ska försvinna? För det är bara skitsnack. Det kommer alltid finnas folk som blandar hiphop med "nyare" sound, och det kommer alltid finnas folk som strävar efter att låta mer old-school. Vad som är äkta för åhöraren avgöra.
På frågan Vad tänker du när folk pratar på det här sättet om St Johns Dance, svarar RMHhustomten Thomas Karl-Johan Gunnarsson följande:
Ja, men techno är bra. Technorap är en komplimang! Skulle vara värre för oss om de sa att det var "äkta hiphop". We do not want to do that.
Aldrig har lusten varit så otroligt stor för att gå ut och kompostera... Karln ser ut som en klassisk 50talsstjärna direktimporterad från Hollywood. Det gör nästan ont att titta på honom. Ögonen pallar inte all den där Dorian Gray-skönheten...
(Ribban för Snyggast Omslag På Ett Mixtape sattes nu skyhögt!)
Ok. Det finns nog inget bättre sätt att säga det på, än att låta andra säga det. So here goes;
Det är med ytterst stor glädje och entusiasm jag skriver denna posten. Mina kompisar, vapendragare, och idioter i samverkan Queff & Denniz Prime har äntligen släppt sin efterlängtade skiva "Greetings from Russia". Jag tror inte dom flesta är redo för den här. Jag tror inte dom flesta fattar hur mycket grabbarna slitit för det här. Jag tror inte dom flesta fattar hur glad jag är för deras skull. Det här är är en milstolpe i svensk musikhistoria. Denniz gör musik som ingen annan jag träffat. Med beats som får den smalaste popgussen att dansa till den hårdaste hiphop snubben att skaka på skallen. Queff är en av dom hungrigaste rappare jag nånsin känt och levererar texter som både är tekniskt välskrivna men som samtidigt berör på ett djupare plan. Jag önskar grabbarna all lycka och hoppas även folk ska fatta hur stort det hära är, både på ett personlig och musikaliskt plan. Historian är skriven. MMD! LADDA NER!
Queff & Denniz Prime släpper snart skivan Greetings from Russia och oj som vi väntat. Det har byggts upp mycket snack kring duons elektronicflirtande hiphopplatta. Baserat på låtarna jag fått höra förtjänar den all uppmärksamhet. Om jag får spekulera tror jag att Greetings from Russia kommer att bli en av dom bästa svenska skivorna som släppts på ett tag.
Kärleksförklaringarna sköljer över Queff och Denniz Prime som äntligen släppt sitt mixtape Greetings From Russia. Jag rekommenderar att lovorden av bland andra Toffer, Kihlström och Organismen tas till hjärtat och att du helt enkelt KLICKAR och laddar ner verket som ser ut på följande sätt;
1.EY 2.Ljudet av 3.Ingen lägesrapport 4.Pax pax pax 5.In i dimman 6.Suckers 7.Sepiroth 8.Blod, svett och droger 9.Scenen är vår (feat.Toffer) 10.Balt (skit) 11.Låtsas som du sover 12.Mirage 13.Tror att dom vet 14.Stjärnfall 15.Mycket att bevisa
Sjunde december kommer Cee Lo Greens (med högsta sannolikhet) fantastiska verk Lady Killer ut, och nu släpptes äntligen den officiella videon till låten Fuck You som postades här på Grinden för någon vecka sen.
Och Grinden vill härmed utropa sin förälskelse i Cee Lo.