Det finns diverse gamla klyschor om hiphop som måhända känns förlegade, men ändå poppar upp ibland och biter oss alla som gillar genren rakt i arslet med ett monsterbett. Det kan handla om att den aggressiva hiphopmusiken objektifierar kvinnor, eller att den uppmanar den oskyldiga och intelligensbefriade (och ofta weedrökande) lyssnaren att börja konsumera droger in absurdum, eller den mest typiska bland fördomar; att hiphop till stor del handlar om bitches, handgester, knark och pengar. Och kedjor, stora kedjor, stora t-shirtar, stora grejer. Överflöd och jakten på överflöd. Och gärna stora och starka 50Cent-killar. Dunka dunka, som min mamma brukade säga innan jag tvingade henne att vidga sina vyer.
Hiphop är till viss del fortfarande en musikkultur som jagas av klyschor, åtminstone i Sverige. Det talas ju till och med om hiphopen som SUBkultur, och jag har aldrig riktigt förstått vad prefixet betyder, men jag vet att det ger det ett mindervärde. Inom hiphopen finns det ju smutsigare varianter och tysta bestämmelser på vad som kan få spelas i civiliserade rum. Det finns hiphop med skiteri-anda, och det finns den politiska, den klubbiga och den ”snälla”. Men det är just den som skiteri, som angrips starkast av skepsis just eftersom det är den som är smutsigast, och per definition också ärlig på det där lite kaxiga sättet som inte alltid faller alla i smaken. I den blossande kategorin (även om ingen gillar att delas in i fack) hittar vi Det Blå Skåpet. Praktexemplet. Och där har vi det;
Fulkultur.
Det roliga med fulkultur är att inget i själva ordet ”fulkultur” är särskilt rättvist gentemot vad det beskriver. Nog för att det anspelar på att något kanske är fulare, men motherfucker so what. Vi älskar det fula. Det är i det fula som det intressanta finns. Det är i det fula och i det smutsiga som det riktigt vackra gömmer sig. Resten är spackel. Det kan inte förnekas längre. Så pass, att när det smutsigaste vi har på vår svenska scen nu gör sig redo att inta Kägelbanan den 26e denna månad för första gången som enad trupp, är vi inte bara nyfikna på resultatet, utan också beredda på vad det egentligen betyder: Smutsigt är smutsigt är fint, är smutsigt.
Det här är en konsert i finrummen. Beställ biljett online-typ av grej. Samtidigt är det snubbarna vars låtar gör anspråk på allt vad Dekadens betyder. Det är snubbar som uppmanar oss att aldrig bli som dem, i samma veva som de lustar efter vår uppmärksamhet. Om DBS osar svett, sprit och hårt arbete, stinker Tumult på Kägelbanan ”Epokskifte”. Något håller på att hända och det känns i luften. Det här är inte bara ett avstamp för 13 av Sveriges hungrigaste rappare, det är också ett utrop till oss som är lyssnare: Fulingarna är enade och de är här för att stanna, och det är fan så fint att vara fan så ful.
Emilia Melgar.
ps. 14 dagar kvar. Vi ses HÄR.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar