I micken: Pato Pooh
Plats: Kulturhuset
Ort: Stockholm
Vi ska träffas på Lava vid Kulturhuset i Stockholm kl 18:00, men Pato Pooh är tidig och ser dessutom lite sliten ut. Det är en torsdag och han är sjuk, även om han försäkrar att det inte är svininfluensan han har. Ändå skulle ingen influensa i världen kunna stoppa honom. Nu för tiden är hans schema fullspäckat, och då kommer hälsan i andra hand. Och sömnen med. Spelningar varje dag, och rytmen är uppe i varv.
- Jag tänkte att det var bäst att inte sova alls den natten eftersom vi skulle upp klockan 3 på morgonen, säger Pato och ler när vi pratar om hans intervju och spelning i tv4 Morgon för någon vecka sen.
Låten ”Follow Me” där Adam Tensta gästar, hade vid intervjutillfället över 277.000 visningar på Youtube. Nintendogenerationen är här för att stanna och Pato Pooh erbjuder sig mer än gärna att leda vägen.
- Det känns otroligt. Inte att 270.000 är värsta siffran, utan snarare att vi uppnått det på så kort tid. Det känns overkligt, men ändå förväntat. Jag tror det är kombinationen av låten, beatet och videon som gör att det blivit någon magisk liten grej där, som folk blivit intresserade av. Jag tror den tilltalar väldigt många som jag, som är födda på 80talet och som minns hur det var att spela Super Mario. För mig är det inte en nostalgitripp. Jag spelade tv-spel länge, fast det var ute att spela åttabitars. Men jag är inte en Nintendo-freak, inte när det kommer till den nya grafiken. Det är för komplicerat, nästan som att lära sig ett nytt musikprogram.
Redan på "Ahbow" kunde vi höra Pato prata om att ta det tillbaka. Det där gamla soundet. Det där som i folkmun kallas old-school. Men så släpptes ”On My Way” och ”Follow me” som inte verkar platsa i den beskrivningen. Är det musikaliskt falsk marknadsföring?
- Det är därför jag säger Rap, We’re Bringing It Back…Back To The Future. Som musiker, för jag anser mig vara musiker eftersom jag skriver, mixar och producerar låtar, känns det inte som att jag vill låsa mig till "Ahbow"-soundet som jag var väldigt kopplad till ett tag där. Och det var därför jag släppte ”On My Way” som låter helt annorlunda än ”Ahbow”. Jag tycker inte att man ska låsa sig till en vis style. Om jag får säga det själv, gör jag bra hiphop. Både när det kommer till boom-bap och lyrical rap.
Det är inte många som vet att Pato Pooh faktiskt kommer från en musikalisk familj. Sen barnsben satt han vid trummorna eller pianot, och idag säger han att han har det i blodet rent av. Han påpekar att det till och med kan vara så att det är ”en latinamerikansk grej”. Även hans far sysslar med musik och spelar gitarr, hans syster sjunger och dessutom är hans bror producent och arbetar numera bland annat med Kens nya skiva.
- Musiken har alltid varit en del av mitt liv. Eftersom jag är låtskrivare så kan jag göra bra musik till kvinnorna eller till lite känsligare människor, eller festmusik. Jag kan göra det också så varför skulle jag inte? Det var därför jag kom på det här med We’re Bringing It Back…Back To The Future. På "The I Work Hard Chronicles" har jag vissa låtar som verkligen tar det tillbaka, som "Ahbow" och "Young At Heart". Old-School liksom. Sen har jag låtar som "Follow Me" och "Higher" som är mer spejsade. Gör du bara street-grejen så kommer du bara tilltala en viss sorts människor och din musik kommer bara kunna spelas på ett par ställen. Jag vill spelas överallt. Jag vill också gå in på klubben och höra mina låtar. Det är därför jag också har klubbvänliga låtar. Kanske inte lika extrema som vissa andra artister, men ändå…
Och han är kapten över sitt eget skepp, den där Pato Pooh. Den enda han behöver svara inför är sig själv. I en marknad där jättar går in och ställer sig bakom en bråkdel av alla skickliga hiphopartister, där enorma pr-kampanjer och över-Atlantiga samarbeten styrs upp, har Pato Pooh tillsammans med Deh Din Poik lyckats göra sig ett namn.
- Jag vill inte dissa någons hustle, men jag tror att jag är en av dem som jobbar hårdast. Det alla andra gör, med sina managers och assistenter, och sina cash och allt det där… det gör jag själv. I slutänden är jag musiker. Det finns rappare som bara kan rappa men som inte kan göra låtar. Fine, du kan rappa men du kan inte sätta ihop en Ep for shit. Men jag, jag kan göra allt.
Text: Lucy Hairryson Ford
Bild: Maja Maj-Mai
yeahhhhh!!!!!!!!!!!!!
SvaraRadera