Så här ser de ut, grabbarna i Sidewalk (från vänster till höger): Dj Lastword, Patrick Ray och Verner Westlund.
Jag ska inte ljuga, jag älskar deras musik. Verkligen älskar. Det är en blandning av funk och hiphop där instrumenten och rösterna finner en helt obeskrivlig harmoni. Ok, nu tycker ni kanske jag överdriver. Men det gör jag inte. I värsta fall handlar det om att jag är trollbunden av Sidewalk.
Så här kan det exempelvis låta:
Scream for your life, for everything we sacrificed. Awake every night, as I shake my tambourine until the morning light.
Nu är trottoarmusikanterna tillbaka med EP:n Houdini Sessions som innehåller samarbeten med Eboi och Swingfly. Själva beskriver de EP:n som mer elektronisk än vanligt, men live-känslan är ständigt närvarande . Musiken och låtarna binds samman av en känsla av eskapism och det är kanske just därför som artisterna använder orden Trapped. Backed in to the corner. Anxiety. Got to go. Gone. Houdini.
Imorgon har bandet sin releasefest på Kolingsborg i Stockholm. Eventet hittar du här.
På scen kommer du få se Organismen & Dj Large, Rapper Ted, Toffer & Queff, Eboi och Penga Per. BLAND ANNAT. Jag önskar jag visste vad hemliga gäster innebar, men I don't. Ska bli spännande att se! Dessutom spelar The Soul Lounge och SHITXFACED plattor! Och som alltid finns även kungen Dj Grass där vid vinylerna! Och som att det inte var nog: HKOCHD ska också flippa sina moves och kicka igång med sin premiärklubb som gästas av RMH soundsystem!
Fuck 'ju fler kockar desto sämre soppa'! Här är det massa ingredienser och soppan kommer bli fantastisk!
Sjukt kul ska det bli att se RMHsonen Eboi på scen också!
Förhoppningsvis spelas även denna nya Queff-låt:
Så, vad behöver du veta? Jo:
ONSDAG 25 MAJ Kolingsborg / Slussen / Gula gången 22-03 / 20år i dörren, 100 spänn, 18år med förköp (biljetter finns att köpa på Caliroots) eller 120 kr vid dörren
Oavsett vad bloggar och diverse sociala medier skriver om mixtapes och skivor, tycker jag nästan alltid det är intressantast när artisten själv får berätta om sitt eget skapande. Om rapparen i fråga dessutom är lite salongsberusad där han sitter vid sin dator och berättar om sitt senaste alster, ja, då kan det låta så här: Från den första dagen jag började rappa har jag allid älskat hela grejen med att göra musik tillsammans med andra. Oavsett om det är en fett uppstyrd låt eller nån värdelös session man vet man aldrig kommer göra något av så har jag alltid gjort musik för njutningen av att skapa musik. Jag har gjort musik i snart 10 år men har fram tills SmoJoSolo släppt någonting solo. Jag har till och med aldrig ens spelat in någonting solo fram till jag spelade in "Intro" till SmoJoSolo. Från och med det att jag började rappa har jag fått väldigt överraskade och positiva reaktioner från rappare och annat löst folk i min omgivning. Det började med sessions med Beväpnad Tjockis, battleforum på whoa och gästvers på den s.k. "gräsfokuserade" gruppen Coast Records (CRinc.) andra album "Motvind". Jag har näst intill ett tusental inspelade verser i min diskografi men inget av det har jag släppt själv. År 2009 släppte jag tillsammans med min grupp Ri-Fa 4 stycken mixtapes under namnet "Ri-Fa @ the movies" som fick väldigt bra respons från gamla Ri-Fa fans. Jag har vart med i Ri-Fa sen dag ett men i och med Ri-Fa @ the movies kändes det som att jag kunde axla Ri-Fa manteln.
Efter @ the movies perioden ville vi få någonting gjort, så vi spelade in vad som skulle bli uppföljaren till Ri-Fa Madness - Ri-Fa's första skiva. Vi spelade in 12 tracks under en vecka sommaren 2010 som efter mycket om och men resulterade i "Ri-Fa - Det femte elementet (Addendum)" senare den vintern. Under tiden detta färdigställdes så startade jag, tillsammans med Tay Tay, Kurt Codein & Mandalaten en studio i Göteborg vi kallar Indianen. Det var i Indianen jag bestämde mig för att börja jobba på min solodebut så jag tog kontakt med Jewoit Productions som mer än gärna supportade mig med beats. Detta skedde i slutet på februari och SmoJoSolo var färdiginspelad på mindre än 2 månader.
Till skillnad från många andra så spelade jag inte in en stor mängd låtar för att sedan gallra ut de bästa utan jag fokuserade på att spela in låtar som var bra från början och som inte behövde modifieras eller klippas bort. Jag gick in i studion precis som jag alltid gjort och skrev hela skivan från hjärtat. Jag har aldrig någonsin hittat på eller ens kryddat berättelser om mitt liv, jag sysslar inte med sånt. Jag ville bara att folk äntligen skulle få en chans att se mig ur ett annat ljus där jag varken skiner över eller skuggas av min grupp. SmoJoSolo var en chans för mig att visa hur bra jag verkligen kan vara och hur min stil har utveckas sen vår mixtapeserie. Man kan se SmoJoSolo som slutet på en era. En sammanfattning av det jag velat säga genom alla dessa år men inte fått plats med på 16-bars verser. Men man kan också se SmoJoSolo som början på något stort. Det tog mig 2 månader att skapa mitt första solosläpp, så vem vet var jag kommer befinna mig om 1 år..
Tanka hem SmoJos SmoJoSolohär. And while you're at it, kolla även in detta.
Om 12 dagar kommer hans nästa skiva ut. Så här skriver SexFemman på sin blogg:
Trots att 30 strecket har passerats med viss marginal så händer det dock att den otåliga 5-åringen inom mig kommer fram. Så nära men ändå så långt borta, kan jag konstatera då kalendern visar att det är hela 12 dagar kvar innan albumet ljuder i en uppsjö av Iphones runt om i Sverige. Väntan blir alldeles för stor och jag känner att en liten insyn i hur skivan låter är på sin plats. Efter att ha tagit en promenad runtom i Simon Emanuels hemkvarter, med en kamera i handen, så kan vi (efter att Simon har klippt, fräst & snyggat till) nu rulla trailern inför vad som komma skall…
Jag minns med skräckblandad förtjusning Aftonbladets Johannes Björk i Juli 2008, och hans artikel om Nas-låten ’Black President’. Ensam Mot Obama hette det beviset på dålig journalistik, och handlade om hur New York-rapparen påstods inte dela majoriteten av den amerikanska hiphopscenens kärlek till den nyvalda presidenten. Artikeln inleddes då med följande ord:
När det amerikanska folket nu är på god väg att installera sin första afro-amerikanska president höjs en kritisk röst från ett minst sagt oväntat håll. Den legendariske New York-rapparen Nas går emot en i princip odelad amerikansk hiphopscen som deklarerat sitt stöd för Barack Obama.
Spännande försök från Johannes Björk. Synd bara att Quote-bossen Axel Björklund var snabb som ögat på Aftonbladets miss, och svarade med ett inlägg på DN På Stan-bloggen, där han retoriskt lavetterade stackars Johannes:
Krönikan avslutades med orden Jag blir så arg, det här är så jävla pinsamt. Varför är det så okej att vara clueless när man skriver om hiphop?
Hatten av till Axel Björklund.
Men detta var bara en liten parentes och året var 2008. Däremot är det helt befogat att 2011 ställa samma fråga: VARFÖR är det ok att vara så clueless när man skriver om hiphop? Jag har full förståelse för att det kan vara svårt att hålla reda på hur allt hänger ihop, vem som proddat vem och vem som släppte vilken skiva och när.. Den som förväntar sig att journalister ska kunna allt, har nog missförstått yrket. Däremot ska journalister veta hut. Är man osäker, finns det otroligt många sätt att ifrågasätta och komma sanningen lite närmare. Kolla Internet, kolla Twitter.. vad som helst. Utgå inte från en endaste källa, när det dessutom handlar om en genre du inte verkar ha koll på. Och även om du tycker att du har koll, dubbelkolla. Med det sagt, blickar jag över till det stora landet i väst. Det är ingen hemlighet att Fox News har en högersvängd retorik, och den är ofta lite extra dömande (to say the least) när det kommer till urban kultur i USA. Så när jag ser Fox News snacka sönder hur en 'promoter of cop killing' vid namn Common bjudits in till Vita Huset för att läsa lite dikter med Michelle Obama, tänker jag Gå och lägg er och er skamlösa journalistik. Men eftersom det är Fox News, tänker jag samtidigt att det faktiskt inte är något nytt under solen.
DÄREMOT, och här kommer twisten, kan jag tycka att kära Sofia Gustafsson på Metro kan sluta använda Fox News som första och enda källa. Så här valde Metroskribenten att skriva 10/5:
Rubriken lyder Michelle Obama´s inbjudna poet manar till våld. Måste säga att bilden Metro valde är ju otroligt passande. En snällare Common får man leta efter. Sofia Gustafsson, du kan få en Commonskiva av mig.
TACK till Iman Hazheer som gjorde mig uppmärksam på detta.
Ett antal artister, journalister, producenter och mediaprofiler gör sina röster hörda och kommenterar idag i Aftonbladet.se de stoppade hiphopspelningarna. Saxat ur dagens Aftonbladet:
Journalisten Jan Gradvall skrev i Expressen (16/4 -11) att svensk hiphopmusik skulle kunna jämföras med berättande journalistik. Att ”Svensk hiphop våren 2011 åker kollektivtrafik, slåss för ett bättre samhälle och engagerar sig i näromgivningen”.
Kolla också in Jan Gradvalls artikel som fick rubriken Hiphop Är Hoppet.
OCH glöm då INTE att lyssna på radiodebatten mellan Ametist Azordegan och Thomas Berglund (skol- och barnomsorgschef i Växjö kommun). Det här radioklippet var för övrigt nästan lite jobbigt att lyssna på. Thomas Berglund var minst sagt oförberedd och hans påvisade en skrämmande trångsynt bild av svensk hiphop.
