(This Time, It's Personal)

Inga bilder. Inga Youtube-klipp. Ingen intervjuhype eller artisthype. Det kommer vara väldigt vagt och väldig kodat, men ni som förstår ni förstår följande:

Jag skriver nu för att jag precis så här klockan 04.57 på morgonen emottagit ganska intressant information. Vad som sades mig kan jag tyvärr inte tala om. Det är inte riktigt relevant. Det här är dock mina tankar kring det jag just tagit del av:

Jag skriver för att jag älskar det, och jag är så kallat "professionell" nog att förstå att man måste ta avstånd. Exempel: Man kan inte älska alla artister man skriver om, vissa kanske rentav är otrevliga. Så har det varit extremt sällan men när det väl varit så, måste man skita i det. Det är inte jag som är viktigast, det är intervjun. Det är artisten. Mina personliga åsikter bör knappast väga in i arbetet.
Musiken är nummer 1. ALLTID. Det kan råka vara någons dåliga dag eller liknande. Det får ju under inga omständigheter reflektera en recension till exempel.

Det gör mig otroligt jävla besviken att somliga inte tänker likadant. Man kan inte gilla alla i branschen som sagt, men man vet när man ska lämna det personliga bakom sig. Även om man inte tycker om varandra, borde det finnas tillräcklig respekt för att förstå att det ALLTID bara är musiken som gäller.
Jag har haft väldigt svårt för att jobba med folk jag inte tycker om, och jag har varit extremt elak vid ett specifikt tillfälle. Och jag bad om ursäkt.

Det jag gör, oavsett om det är att skriva eller sända radio, gör jag med enorm kärlek till musiken. Det här vet alla som känner mig.
DU kan inte hålla mig borta bara för att du inte gillar mig. Speciellt när skälet till varför vi inte tycker om varandra inte har något med musiken eller branschen att göra överhuvudtaget. Jag hade hoppats att du kunde förstå det själv. Du gör inte mig en tjänst, och jag gör inte dig en tjänst. Vi båda slavar för vad vi gillar mest, och det är ALLTID musiken.

Emilia.