Ta ansvar innan röken lagt sig.

Jag brukar inte använda den här bloggen för annat än sådant som har med musik att göra.
Men dagen till ära gör jag ett viktigt undantag.
Varsågoda.

Det är med en stor magvärk och kanske större oro jag skriver det här. Det känns nämligen i luften, och jag ser det i alla slags sociala medier; häxjakten är igång. Det spelar ingen roll att det ännu inte blivit bekräftat vilka kopplingarna det finns mellan terrordåden i centrala Stockholm, och islamistiska fundamentalister. Det spelar ingen roll. Spöket finns där redan, och nu är folk rädda. Det kallas media hype.
Under förmiddagen ringdes jag upp av en bekant som arbetar som journalist på Sveriges Radio. Hon försökte lugna mig efter att hon läst på min Twitter att jag hittat blogginlägg skrivna av en av mina klasskamrater, där det står att hon är rädd att hon kommer mördas av muslimer med kniv som vill komma himlen och få 97 jungfrur, eller att hon nu är rädd för att åka tunnelbana eftersom mannen i turban bredvid henne kanske har bomber på sig.
Min bekant försökte lugna mig, och sa att det inte är någon idé att bemöta sådana fördomar med ilska (vilket för mig förefaller naturligt), utan att jag lugnt och sansat måste förklara för min klasskamrat att hon sårar många genom att uttrycka sig på det sättet. Men jag studerar på JMK! Gamla journalistikhögskolan! Det betyder med andra ord, att jag studerar med de som i framtiden kommer sitta och klippa och klistra inslag till Rapport och Aktuellt. Vännen på SR gjorde mig uppmärksam på detta, och jag ryser av tanken. Pluggar jag tillsammans med folk som i dagsläget är ”rädda” för muslimer, och som om några år kommer jobba med större mediala forum? Vad betyder det för den framtida mediabilden? Vad betyder det för den öppna och fria journalistiken? Vad betyder det för mig som trots allt har en renodlat idealistisk bild av att media ska förhålla sig opartisk till sina produktioner?
Utöver det, hur ska jag vara lugn och sansad? Hur ska jag kunna förklara för min bloggskrivande klasskamrat att hon ”sårar många” när hon spyr ut fördomar som får den mest renavlade Sverigedemokraten att rycka till. ”Det handlar om att hon hamnat fel. Hon vet inte bättre” säger min journalistvän.
Men det går jag inte med på. Det är en alldeles för enkel ursäkt.
Det handlar om något annat. Och jag tycks mig ana vad.

Men först kommer nästa skrämmande tanke.
Fortfarande med min SRvän i luren, säger jag att jag blir fruktansvärt arg när jag upptäcker att människor är så ovettiga i sina fördomar om muslimer.
Min vän ger ifrån sig ett litet skratt över telefon, och säger: ”Ja, och du är ju judinna!”

Jag funderar en halv sekund på vad det betyder. Att jag är judinna.
Betyder det att det är överraskande att jag inte är ”rädd”? Betyder det att det är överraskande att jag inte har samma fördomar som min klasskamrat?
Det är nog snarare tvärtom vill jag hävda.
Det är just eftersom jag är judinna som jag inte är rädd. Det är eftersom jag är judinna och eftersom jag vet hur mycket fördomar påverkar människor, som jag inte är rädd.
Det är eftersom jag är judinna som jag vet att vi alla nu bär ett ansvar att ställa oss på våra abrahamitiska syskons sida och konfrontera den gemensamma fienden: Rädslan. Och försöka slå ner det som är farligast i nuläget: Fördomen.

Emilia Melgar.