Detta är den nya videon från Norrlands stolthet, Trainspotters. Helt fantastisk sammansättning av landskap, rap och beats. Det är så härligt när artister gör storproduktioner på det här sättet! Man kan inte annat än känna enormt mycket kärlek till det. Hatten av till Rewind och Kaplan!
En gång för alla nu: Slangmusik är namnet på skivbolaget. Safe House är det löst sammansatta kollektivet varifrån Safe House Staff bildades. Det sistnämnda är SexFemman, Nimo, Näääk, Mackan Price, Stuffe, Kojak, Lickshot ”och alla de här människorna som har blivit en del av Safe House Staff”. Däri finns också en studio på hemlig ort.
Nu i dagarna släpptes EP:n Staff Only och där är laguppställningen uppenbar. Men hur ser de olika spelarna ut? Vilka är de och hur gör de för att behålla sin individuella prägel när de arbetar så nära inpå varandra? Någonstans måste man börja för att svara på dessa frågor, så varför inte börja med medlemmen som är en av de få rapparna i Sverige, om inte den enda, som kan komma undan med att göra en låt tillägnad fikat.
Vissa inslag av hans stil känns igen hos kamraterna i Safe House, men i det stora hela är SexFemman ett unikum. Förutom den iögonfallande ståtligheten hos Roine Borgstrand, är också hans stil ofrånkomligt säregen. Überartikulativ med ett nästintill mekaniskt flow som ofta har den cyniska humorn som huvudingrediens. Detta på välslipade minimalistiska beats. När Favorit i repris kom ut i juni, ville SexFemman visa en mer positiv sida än han gjort på Grimaschmusik och också få in mer av sig själv. Roine steppade fram och det var gladare och betydligt varmare.
- Det är inte lika monotont, mekaniskt och otrevligt som jag nu i efterhand tycker att jag lät på Grimaschskivan… Jag kände mig lite osympatisk. Jag lyssnade på den för inte så länge sen och då kände jag att så här är inte jag… Om man inte känner mig och lyssnar på den skivan… Den bilden man får av mig stämmer inte alls överens med hur jag är tror jag. Och jag har inte det behovet av att hävda mig och vara något jag inte är.
Ljudbilden beskrevs av Roine som mer homogen och sammanbindande i kontrast till Grimaschmusik, där inte mindre än 22 låtar erbjöds med en inte alltid så tydlig röd tråd. Favorit i repris blev inte lika tuff utan lite mer inbjudande.
- Det känns mer som en familjemiddag den här gången: Jag och Marcus och Stuffe och Danne Savio, det känns som att vi har varit tillsammans i köket under hela processen och alla har bidragit kontinuerligt. Det har inte varit som att jag har fått ett beat och så har jag gått hem och skrivit på det, utan alla har tyckt till hela vägen i processen och lagat till den här fantastiska familjemiddagen.
Så förklarade SexFemman det förlopp som ledde fram till 12-spåriga alstret som kom ut i början på sommaren. Visst påverkas man av varandra, men Roine menar att det var tydligare förr. Anledningen till varför kollektivet började göra musik ihop, var att de delade tankesätt och hade ungefär samma mål och lyssnade på ungefär samma sorts rap. (För den som undrar, handlar det i det här fallet om Dilla).
- Vibben i den musiken vi lyssnade på och snöade in oss på gjorde att vi ofta gick ihop där. Men sen tror jag att alla hittade sin egen plats att stå på, och nu tycker jag att ingen av oss låter speciellt lika varandra. Man hör lika lite Näääken i mig som man hör mig i Näääken. Det har blivit mer en egen stil och alla har tagit sin egen lilla avstickare. Fast på många sätt har vi samma grund..
SexFemman har själv försökt sig på en definition av sin rapstil. Han erkänner att det är svårt och att han inte riktigt kommit fram till något specifikt annat än att det är en väldigt rak rapstil remenicent av den gamla skolan. Roliga liknelser, och catchiga betoningar är huvudingredienser, i många fall viktigare än vad som faktiskt sägs. Han är vass och snuddar vid det aggressiva, även om han nu försökt ändra på det. Men hur snäll han än vill vara, uppfattas SexFemman ändå som dryg i en del fall. När Favorit i repris kom ut recenserades den i ett välkänt magasin bland annat med orden ”Han är fortfarande en dryg kille som gör låtar för Killar Som Gillar Hiphop…”.
- Jag vet inte om det uppfattas som drygt för att det är som klassisk rap att man slår sig lite för bröstet och säger indirekt att man är bättre än alla andra. Alltså det klassika hiphoptänket och det har jag väl fortfarande kvar. Om det är det som gör att jag uppfattas som dryg, så tycker jag att det är en konstig tolkning, för det är vad hiphop för mig handlar om.
Landskronasonen Ivan, även känd som General Knas från Svenska Akademin, bjuder på sin senaste singel "12/12" från albumet Kärlek & Revolt som släpptes 24:e aug. Sov inte!
Den brittiske jounalisten, författaren och skådespelaren Ross Kemps prisbelönta dokumentärserie om olika gäng världen över sändes första gången 2006. De gäng som Kemp djupdök i var bland annat MS13 (Mara Slavatrucha), nynazistiska gäng i Ryssland, polska fotbollshuliganer och amerikanska Bloods och Crips i St Louis. Den sistnämnda är den jag vill tipsa om just nu. Här intervjuas folk som varit med i gäng och även verksamma medlemmar om det gängrelaterade våldet samt om hur det är att ha en sådan verksamhet så nära inpå livet. Man får tillfälle att höra alltifrån St Louisungdomars (för att inte säga barn) erfarenheter av drogmissbruk i familjen, gängvåld och mord och deras tankar om varför man väljer att leva en sånt liv, till maskerade Bloodsledare beskriva hur det kommer sig att folk ger sin in i något som resulterat i så mycket död. De talar öppet om sin droghandel, visar upp varorna och berättar om vad som hänt när folk spelat fel spel. Allt summeras med That's wazzup. Man får också se hur samhället tar tag i det här och slår tillbaka med speciella Gang Unit-styrkor som kartlägger de olika gängens verksamheter och territorium. Med samma mål visar dokumentären även hur en avhoppad gängledare försöker lära kids att gänglivet är otryggt och ovärdigt. Och att chances are att du kommer dö i ung ålder.
För den här serien fick Ross Kemp BAFTAs (British Academy of Film and Television Arts) pris för Best Factual Series.
Videon till Wiz Khalifas Roll Up har florerat på nätet sen mars ungefär, men jag har missat den helt. Såg den för första gången för två dagar sen och har bara en sak att säga:
Det måste vara underbart att vara Wiz Khalifa.
Kolla bara på hans miner i videon. Det nybakade leendet. Han ser ut som en liten pöjk som just gjort nåt busigt. Allt är chill och jag har färgat en del av håret gult för att det ska vara black and yellow. Jag är lite galen like that.
Wiz är ju för övrigt bland de flummigaste twittermänniskorna. Förr handlade 130% av hans twitts om hans vakna-bakad-dagar. Nu för tiden är det varvat med bilder på Ms. Wiz Khalifa Amber Rose, eller snack om hans spelningar. Och hans kärlek till grönskan.
till bilden ovan skrev Wiz:
I finally feel like my normal self again. Heinz ketchup, Amercian cheese, and normal sized drinks are just a few things we take for granted here in the states, but it’s all good. Im proud to say i’ve been properly welcomed back into the U.S.A and even able to smoke some of it’s finest weed at the Jet Life tour in Chicago with my brother
Roligt i vilket fall. Och framkallar lite avundjuka. Wiz Khalifa och Amber Rose kan ju vara det snyggaste artistparet på den amerikanska hiphopscenen. Jämt slag mellan dem och Hova och Beyoncé.
För inte alls så länge sen skrevs ett glatt inlägg om videos som kommit upp och hur fett det är att folk inte glömt bort hela den grejen. Det är så många låtar som kommer ut, men ibland kan det vara glest mellan videos.
Jag vill fortsätta hylla det här med musikvideos! För några veckor sen kom RMHsonen Eboi's video till låten Immigrants ut, och idag kom Nimo med Näääk och Kaliffa med videon till låten Gungar Fram samt Stor med videon till Shooo (där du kan se Ametist ge ut ett Shoooo!).
Det går i perioder. Ibland får vi inte se en enda, och ibland kommer det ut flera stycken samma vecka. Musikvideos. Det här roliga fenomen som kan se ut lite hur som helst beroende på budget, idéer, tanke, stil. Jag har valt tre stycken här som jag tycker skiljer sig markant, men är lika underhållande oavsett kontrasten.
Vi börjar med Basgränds Chilla Galet. Killarna med den galna old-schoolviben släpper mixtape och också en video som är, i all sin enkelhet, sjukt rolig! Hela 'hemmagjord'-grejen är klockren som kontrast till crewets kläder och attityd. Det enkla mot det helt galna. Plus i kanten för att det här gänget osar Fattaru. Min spontana tanke första gången jag såg Basgränd var att det fanns en risk att hela grejen skulle kännas krystad, men det visade sig vara precis tvärtom: Det är så bra att deras överdrivna swag förefaller helt naturlig och till och med fantastisk. Det är underhållning på hög nivå.
Nästa på tur är Mächy; Den senaste medlemmen i DBS som tatuerat in kollektivets namn på kroppen. I väntan på EP:n Mächy På Luffen kommer här singeln Rockstarliv som ger oss en inblick i hur det är att vara kung i Skarpan. Självfallet vill du ha denna låt i dina arkiv, så gå in på Streetfashion.se och fixa det nu. Mächy säger såhär om sin senaste video som är gjord av Raoul Alpkut:
Jag hade en idé så filmade vi två dagsfyllor på söder typ. Jag sa va jag ville vi skulle filma typ så fick ju han göra sin grej me vinklar o shit. Meningen var att videon skulle spegla en vanlig dag med Mächy liksom.
Det bästa med den här videon är att det kunde omöjligtvis spegla en Mächyboogs vardag bättre. Han glider runt, stannar vid puben och vid Systemet, hänger i den ökända Denniz Prime-Bastun, testar hattar och chillar på ett berg. Vi får också en snabbflash från en spelning där publiken extatiskt twistar skiten. I videon syns även bland annat DBSkollegorna Queff, PstQ, Daltone och Toffer. Varsågoda. Mächy: DBS egna rockstar.
Sist men absolut inte minst, RMHs guldkalv Adam Tensta och den Herr Turk Disco Ruben Sznajderman-regisserade videon till låten Scared Of The Dark. Det tål att nämnas att RUBEN XYZ gjorde videon med hjälp av Maceo Frost. Det är ett ganska vattentätt recept. Videon, som är inspelad i Nigeria, är enormt psykadelisk och funky! Universum och intergalaktiska skurkar som jagar en ädelsten. Mitt i allt hittar du Adam Taal a.k.a. Adam Tensta och Billy Kraven, rymdvixens, sjuka dräkter, masker och laservapen. Jag gillar att det är en The Mother Saves The Day-historia. Och jag måste också säga att I close my eyes eyen though I'm scared of the dark är en i mina öron underbar samling ord.
Streetfashion skriver: Efter tre års väntan är det äntligen dags för andra kapitlet i Öris Slugeri-serie. När “Slugeri Mixtape Kapitel 1” dök upp år 2008 så klippte det hiphop-världen vid fotknölarna och satte mer eller mindre en ny ribba för hela mixtape-konceptet. Det var klassiska beats varvat med stenhårda texter. Denna gången är det återigen klassiska, “tjollade”, beats som är på tapeten och texterna har definitivt inte blivit snällare. Tvärtom. Sedan förra kapitlet droppade har Öris även hunnit släppa Högt I Tak Vol.1 tillsammans med Organismen, och stått på scen tillsammans med sina kollegor i det nya svenska hiphop-kollektivet DBS (Det Blå Skåpet) inför ett slutsålt Kägelbanan, samt ett slutsålt Münchenbryggeriet. Det har alltså hunnit hända en hel del. Hur mycket? Jättemycket, jätte jättemycket. Gäster på tapet är Professor P, Organismen, Queff, Sebbe, Marke & Bobbo. DJ Large hoppar in och lägger ett par tunga cuts på spår tre, Ingen Dröm. Inte att förglömma.
Så här ser de ut, grabbarna i Sidewalk (från vänster till höger): Dj Lastword, Patrick Ray och Verner Westlund.
Jag ska inte ljuga, jag älskar deras musik. Verkligen älskar. Det är en blandning av funk och hiphop där instrumenten och rösterna finner en helt obeskrivlig harmoni. Ok, nu tycker ni kanske jag överdriver. Men det gör jag inte. I värsta fall handlar det om att jag är trollbunden av Sidewalk.
Så här kan det exempelvis låta:
Scream for your life, for everything we sacrificed. Awake every night, as I shake my tambourine until the morning light.
Nu är trottoarmusikanterna tillbaka med EP:n Houdini Sessions som innehåller samarbeten med Eboi och Swingfly. Själva beskriver de EP:n som mer elektronisk än vanligt, men live-känslan är ständigt närvarande . Musiken och låtarna binds samman av en känsla av eskapism och det är kanske just därför som artisterna använder orden Trapped. Backed in to the corner. Anxiety. Got to go. Gone. Houdini.
Imorgon har bandet sin releasefest på Kolingsborg i Stockholm. Eventet hittar du här.
På scen kommer du få se Organismen & Dj Large, Rapper Ted, Toffer & Queff, Eboi och Penga Per. BLAND ANNAT. Jag önskar jag visste vad hemliga gäster innebar, men I don't. Ska bli spännande att se! Dessutom spelar The Soul Lounge och SHITXFACED plattor! Och som alltid finns även kungen Dj Grass där vid vinylerna! Och som att det inte var nog: HKOCHD ska också flippa sina moves och kicka igång med sin premiärklubb som gästas av RMH soundsystem!
Fuck 'ju fler kockar desto sämre soppa'! Här är det massa ingredienser och soppan kommer bli fantastisk!
Sjukt kul ska det bli att se RMHsonen Eboi på scen också!
Förhoppningsvis spelas även denna nya Queff-låt:
Så, vad behöver du veta? Jo:
ONSDAG 25 MAJ Kolingsborg / Slussen / Gula gången 22-03 / 20år i dörren, 100 spänn, 18år med förköp (biljetter finns att köpa på Caliroots) eller 120 kr vid dörren
Oavsett vad bloggar och diverse sociala medier skriver om mixtapes och skivor, tycker jag nästan alltid det är intressantast när artisten själv får berätta om sitt eget skapande. Om rapparen i fråga dessutom är lite salongsberusad där han sitter vid sin dator och berättar om sitt senaste alster, ja, då kan det låta så här: Från den första dagen jag började rappa har jag allid älskat hela grejen med att göra musik tillsammans med andra. Oavsett om det är en fett uppstyrd låt eller nån värdelös session man vet man aldrig kommer göra något av så har jag alltid gjort musik för njutningen av att skapa musik. Jag har gjort musik i snart 10 år men har fram tills SmoJoSolo släppt någonting solo. Jag har till och med aldrig ens spelat in någonting solo fram till jag spelade in "Intro" till SmoJoSolo. Från och med det att jag började rappa har jag fått väldigt överraskade och positiva reaktioner från rappare och annat löst folk i min omgivning. Det började med sessions med Beväpnad Tjockis, battleforum på whoa och gästvers på den s.k. "gräsfokuserade" gruppen Coast Records (CRinc.) andra album "Motvind". Jag har näst intill ett tusental inspelade verser i min diskografi men inget av det har jag släppt själv. År 2009 släppte jag tillsammans med min grupp Ri-Fa 4 stycken mixtapes under namnet "Ri-Fa @ the movies" som fick väldigt bra respons från gamla Ri-Fa fans. Jag har vart med i Ri-Fa sen dag ett men i och med Ri-Fa @ the movies kändes det som att jag kunde axla Ri-Fa manteln.
Efter @ the movies perioden ville vi få någonting gjort, så vi spelade in vad som skulle bli uppföljaren till Ri-Fa Madness - Ri-Fa's första skiva. Vi spelade in 12 tracks under en vecka sommaren 2010 som efter mycket om och men resulterade i "Ri-Fa - Det femte elementet (Addendum)" senare den vintern. Under tiden detta färdigställdes så startade jag, tillsammans med Tay Tay, Kurt Codein & Mandalaten en studio i Göteborg vi kallar Indianen. Det var i Indianen jag bestämde mig för att börja jobba på min solodebut så jag tog kontakt med Jewoit Productions som mer än gärna supportade mig med beats. Detta skedde i slutet på februari och SmoJoSolo var färdiginspelad på mindre än 2 månader.
Till skillnad från många andra så spelade jag inte in en stor mängd låtar för att sedan gallra ut de bästa utan jag fokuserade på att spela in låtar som var bra från början och som inte behövde modifieras eller klippas bort. Jag gick in i studion precis som jag alltid gjort och skrev hela skivan från hjärtat. Jag har aldrig någonsin hittat på eller ens kryddat berättelser om mitt liv, jag sysslar inte med sånt. Jag ville bara att folk äntligen skulle få en chans att se mig ur ett annat ljus där jag varken skiner över eller skuggas av min grupp. SmoJoSolo var en chans för mig att visa hur bra jag verkligen kan vara och hur min stil har utveckas sen vår mixtapeserie. Man kan se SmoJoSolo som slutet på en era. En sammanfattning av det jag velat säga genom alla dessa år men inte fått plats med på 16-bars verser. Men man kan också se SmoJoSolo som början på något stort. Det tog mig 2 månader att skapa mitt första solosläpp, så vem vet var jag kommer befinna mig om 1 år..
Tanka hem SmoJos SmoJoSolohär. And while you're at it, kolla även in detta.
Om 12 dagar kommer hans nästa skiva ut. Så här skriver SexFemman på sin blogg:
Trots att 30 strecket har passerats med viss marginal så händer det dock att den otåliga 5-åringen inom mig kommer fram. Så nära men ändå så långt borta, kan jag konstatera då kalendern visar att det är hela 12 dagar kvar innan albumet ljuder i en uppsjö av Iphones runt om i Sverige. Väntan blir alldeles för stor och jag känner att en liten insyn i hur skivan låter är på sin plats. Efter att ha tagit en promenad runtom i Simon Emanuels hemkvarter, med en kamera i handen, så kan vi (efter att Simon har klippt, fräst & snyggat till) nu rulla trailern inför vad som komma skall…
Jag minns med skräckblandad förtjusning Aftonbladets Johannes Björk i Juli 2008, och hans artikel om Nas-låten ’Black President’. Ensam Mot Obama hette det beviset på dålig journalistik, och handlade om hur New York-rapparen påstods inte dela majoriteten av den amerikanska hiphopscenens kärlek till den nyvalda presidenten. Artikeln inleddes då med följande ord:
När det amerikanska folket nu är på god väg att installera sin första afro-amerikanska president höjs en kritisk röst från ett minst sagt oväntat håll. Den legendariske New York-rapparen Nas går emot en i princip odelad amerikansk hiphopscen som deklarerat sitt stöd för Barack Obama.
Spännande försök från Johannes Björk. Synd bara att Quote-bossen Axel Björklund var snabb som ögat på Aftonbladets miss, och svarade med ett inlägg på DN På Stan-bloggen, där han retoriskt lavetterade stackars Johannes:
Krönikan avslutades med orden Jag blir så arg, det här är så jävla pinsamt. Varför är det så okej att vara clueless när man skriver om hiphop?
Hatten av till Axel Björklund.
Men detta var bara en liten parentes och året var 2008. Däremot är det helt befogat att 2011 ställa samma fråga: VARFÖR är det ok att vara så clueless när man skriver om hiphop? Jag har full förståelse för att det kan vara svårt att hålla reda på hur allt hänger ihop, vem som proddat vem och vem som släppte vilken skiva och när.. Den som förväntar sig att journalister ska kunna allt, har nog missförstått yrket. Däremot ska journalister veta hut. Är man osäker, finns det otroligt många sätt att ifrågasätta och komma sanningen lite närmare. Kolla Internet, kolla Twitter.. vad som helst. Utgå inte från en endaste källa, när det dessutom handlar om en genre du inte verkar ha koll på. Och även om du tycker att du har koll, dubbelkolla. Med det sagt, blickar jag över till det stora landet i väst. Det är ingen hemlighet att Fox News har en högersvängd retorik, och den är ofta lite extra dömande (to say the least) när det kommer till urban kultur i USA. Så när jag ser Fox News snacka sönder hur en 'promoter of cop killing' vid namn Common bjudits in till Vita Huset för att läsa lite dikter med Michelle Obama, tänker jag Gå och lägg er och er skamlösa journalistik. Men eftersom det är Fox News, tänker jag samtidigt att det faktiskt inte är något nytt under solen.
DÄREMOT, och här kommer twisten, kan jag tycka att kära Sofia Gustafsson på Metro kan sluta använda Fox News som första och enda källa. Så här valde Metroskribenten att skriva 10/5:
Rubriken lyder Michelle Obama´s inbjudna poet manar till våld. Måste säga att bilden Metro valde är ju otroligt passande. En snällare Common får man leta efter. Sofia Gustafsson, du kan få en Commonskiva av mig.
TACK till Iman Hazheer som gjorde mig uppmärksam på detta.
Ett antal artister, journalister, producenter och mediaprofiler gör sina röster hörda och kommenterar idag i Aftonbladet.se de stoppade hiphopspelningarna. Saxat ur dagens Aftonbladet:
Journalisten Jan Gradvall skrev i Expressen (16/4 -11) att svensk hiphopmusik skulle kunna jämföras med berättande journalistik. Att ”Svensk hiphop våren 2011 åker kollektivtrafik, slåss för ett bättre samhälle och engagerar sig i näromgivningen”.
Kolla också in Jan Gradvalls artikel som fick rubriken Hiphop Är Hoppet.
OCH glöm då INTE att lyssna på radiodebatten mellan Ametist Azordegan och Thomas Berglund (skol- och barnomsorgschef i Växjö kommun). Det här radioklippet var för övrigt nästan lite jobbigt att lyssna på. Thomas Berglund var minst sagt oförberedd och hans påvisade en skrämmande trångsynt bild av svensk hiphop.
Gällande de avbokade spelningarna som uppmärksammats den senaste veckan. Från GP.
Ametist skriver:
Alltfler svenska hiphopartister har fått sina livespelningar avbokade efter polisens och myndigheters rekommendationer. Trenden uppmärksammades förra veckan av SVT:s Kulturnyheterna och kvällstidningar efter att gruppen Labyrint inom loppet av två veckor fått två spelningar inställda, den ena i Värnamo och den andra i Växjö. I det senare fallet hade Växjöpolisen enligt egen utsago analyserat en av gruppens låttexter och tyckt att den var drogförhärligande, varpå de rekommenderat arrangören att ställa in Labyrints spelning. Trenden har stadigt ökat de senaste två åren i takt med att antalet aktörer inom svensk hiphop har blivit fler, men verkar endast drabba de akter som representerar underklassen, har samhällskritiska texter och slår underifrån (andra drabbade är P3-Guldvinnarna Carlito och Stor). Aki, frontfiguren i gruppen Labyrint, ställde en mycket relevant fråga i Kulturnyheternas inslag om saken, han frågade: "Vilken tavla får man måla?". Vill vi verkligen att myndigheter ska tycka till om hur och var musik får uttryckas? När myndigheter systematiskt analyserar artisters låttexter och fingrar på hur musiken får offentliggöras är det på gränsen till statlig censur. Jag ogillar inskränkningar på uttrycksfrihet och statliga begränsningar på mina valmöjligheter om vilken musik jag får uppleva live, för mig är det inte vad Sverige står för.
Ikväll spelade Professor P och Dj Akilles på klubben Peez i Stockholm. Det var ett tag sen jag såg dem, men känslan är alltid densamma: Det är något så fantastiskt oldschool över Pro P och Ak att man direkt förstår varför de valde att hylla bl.a. KRS-One, Rakim, Guru etc på tishorna de tryckte upp.
Det här är två otroligt begåvade artister. Gillar dem stenhårt. Deras musik får mig att tänka på klassisk hiphop och allt fint som det innebär. Pro P kan ju vara en av de vassaste svenska rapparna som kickar på engelska. Han gör det så fläckfritt att det inte går att inte ryckas med. De släppte Maintain EP för inte så länge sen, värt att nämna! Jag droppar dock denna lite äldre men minst lika fet:
Censur, oavsett om den är direkt eller indirekt, är livsfarlig för ett demokratiskt samhälle. Vi kan börja där. Det är hjärtskärande och det gör mig uppriktigt rädd att det blivit vedertaget att vara så här trångsynt. Att höra Polisen yttra sig på det här sättet är endast skrämmande. Att man inte kan se lite längre och försöka förstå musiken. Varför ska det handla om att upprätthålla vi-och-dom mentaliteten? Jag kan bara skaka på huvudet.
Trainspotters egna Rewind säger följande om detta lättklädda klipp:
Det är en trailer/teaser för vår nya skateboardfilm 8TTA - den kommer att vara ca. 15-20 minuter lång och släppas i början av sommaren. http://sexkommanoll.se/ drivs av skatarna Fredrik Warell och Niklas Thuresson som är huvudfigurerna, mycket naket och kul där!
Det här är så fett. Sjukstugan heter gruppen och här får du låten Frånvarande/ Närvarande med Buju Anton (SupaHumans!) och Toju på rappen, duktiga Bjarne B vid skivorna och Vanessa Liftlig står för sången. Videon är gjord av ingen annan än Maceo Frost. Vill du gå på kalas med Sjukstugan, så kan du vara med och fira med deras första spelning ute den 27e april: Vieille Montagne i Stockholm, Söder Mälarstrand kajplats 15. Startar igång vid 20:00. Attenda HÄR.
Jag lovar att det kommer bli väldigt roligt så vi ses där!
Dagens Media skriver idag att SVT planerar sända en serie om Salong Betong. Det intygas att det INTE handlar om något slags svenskt Miami Ink (tack och lov!), utan att det snarare handlar om Salong Betong i sig och de människor som kretsar kring verksamheten.
Rolig kommentar från SVT-producenten Clara Mannheimer:
Salong Betong förknippas ofta med Kartellen. Hade ni några betänkligheter kring det?
– Absolut. Men vi kommer inte att glamourisera något Snabba cash-liv. Det här handlar snarare om de här killarna, tvåbarnsföräldrar som försöker få ihop olika delar av sina liv.
Serien kommer gå på SVT Play och ha premiär i höst.
Härifrån, där du även kan kolla in mini-intervjun med Ayla-grabbarna.
Snart är det också dags för releasefesten i samband med släppet av Vi. Du kan kolla eventet på Facebook här. Jag misstänker att det kommer bli grymt! Salla, Masse och Ametist står bakom skivspelarna, och Shazaam, ADL, Aaron Phiri och SexFemman finns vid mickarna. Den 9e april. Kolingsborg. Stockholm.
Småland som du hört på battles, kliver in. Här har ni det, Martin Zamoras Skunk Fiction som beskrivs med följande ord:
”Jag har jagat det här i tio år”
Jönköpings stolthet tillika DBS-medlemmen Martin Zamora har rappat i över tio år. Tillsammans med Bunkern, släppte han i slutet av 2010 två ep:n vid namn Slirigt vol. 1 och vol. 2. Den här gången visar Martin Zamora, vars namn du känner igen från bland annat Basementality Battles och O-Zone, sina färdigheter i ny förpackning: Skunk Fiction är Zamoras första solosläpp, men det innebär inte att han börjar mjukt; Med på det 11 spår långa mixtapet hittar du nämligen namn som Öris, Allyawan, Toffer, J Banner, Hermanos Bernal och Queff. Jönköpings egna Liah Productions, Lanntana, Main I.N.G. och Fox Beats står för större delen av produktionen som präglar deras jönköpingssound. Receptet är enkelt, men ingredienserna är föga anspråkslösa. Verserna utmärks av personliga upplevelser som levereras kaxigt och stundtals med en humor som inte kan beskrivas som annat än vass och träffsäker. Bredden på mixtapet är bäst uppfattad genom att lyssna på B.M.F där DBS-kollegorna Toffer och Queff gästar, och sedan ta sig an Ingenting Är Gratis. Färdiglekt rap på tunga beats. Skunk Fiction är en presentation av Martin Zamora. Ett välkomnande och en uppmaning om vad som komma skall. Om du undrar hur Jönköping smakar, gå och hämta tvålen och var beredd med varmvattnet. Du kommer bli smutsig.